Blev inget inlägg om livet efter döden. kanske blir nästa gång!

Har tänkt en hel del på kärlek på senaste.

Och har alltid funderat på, " hur i helsike vet man om de är riktig kärlek?"

Jag var tillsammans med en kille i nästan 5 år, och han var alltid HAN.

Den rätta, den enda, den jag såg föralltid tillsammans med.

och jag hade kunnat ge han hela min värld utan att tveka.

Men de fanns små saker som var störande. som i alla förhållanden såklart.

Man kan alltid jobba på något.

Vi kommunicerade inte sådär jätte bra om hur vi kände över saker o sånt.

Och jag blev irriterad jätte lätt över små saker och mådde verkligen inte bra.

Jag kände mig inte lycklig alls.

Så efter ett tag med dom funderingarna och kämpandet för att lösa det så gav jag upp.

Jag lämnade honom.

Fast jag älskade honom fortfarande högt över allt annat. Varför?

Jag gjorde de för att jag inte var lycklig. Och jag orkade inte må dåligt mer, och de enda var att lämna ansåg jag.

Så jag anser att jag gjorde rätt beslut, För jag följde mina känslor o gjorde de jag trodde var bäst för mig,

som man alltid ska göra.

Tiden efter att vi gjort slut var galen.. fullständigt idiotisk om man kan uttrycka sig så.

Jag drack... hela tiden, så fort jag fick chansen så drack jag..

Det var de enda jag såg fram emot. en grogg... eller en öl.

Tankarna kunde va.. om jag bara tar mig igenom den här dagen så är de snart nästa dag o då kan jag dricka!

Det är ganska sjukt tycker jag.

Jag har aldrig varit med om de förut, så kan inte säga om de vanligt heller.

Men de var inte vanligt för mig.

Varenda beslut jag tog efter att vi gjorde slut var för att glömma honom.

Lättaste sättet att inte tänka på honom var att vara påverkad av alkohol.

Så de var de racet jag körde på.

Försökte intala mig själv att "de är såhär de är, kan inte ångra de beslutet..

Jag var inte lycklig... Jag gick ju, då kan jag inte älska honom på riktigt.."

Men jo. mina känslor för honom svalnade ju inte en endaste sekunde under de halvåret vi inte var tillsammans..

Så jag anser att jag var idiotisk som inte förstod direkt, att allt jag gjorde var för att försöka glömma honom.

Sårade människor på vägen till och med. lät en person falla för mig. som inte jag föll för..

O sen sa jag.. jag älskar mitt ex..

Har aldrig i hela mitt liv velat såra en annan människa. Men där o då tänkte jag verkligen inte vad jag höll på med. 

O jag mådde så fruktansvärt dåligt mitt i allt de pga precis allt i mitt liv.

Så det har varit en ganska skruvad tid med mycket tankar och känslor.

Även jobbet var ostabilt i samma veva, och jag sa upp mig från det ena pga att det var för mycket.

Men nu börjat det stabiliseras.

jobbet känns bra, det blir ordning, och allt blir bättre.

Jag och han är tillsammans igen. 

Vi har pratat om precis ALLT.

Och båda är eniga om att kommunikation är det viktigaste i ett förhållande.

Och idag ser jag inte ens dom "problemen" som jag ansåg att vi hade då.

Som att jag bara behövde va borta från det för att inse vad som faktiskt betyder nått.

När jag är med honom så känns det som att varenda liten grej i världen kommer lösa sig. Allt kommer bli bra.

Hans röst gör mig lugn om mitt inre känner en panik.

Och även om han kan trampa på varenda nerv jag har så vill jag att det är just han som gör det.

han är en klippa.

Nu är det bara en ynka månad kvar, sen är det äntligen julafton. ( skulle jag normalt sett säga )

Men detta år längtar jag inte.. 

Visserligen älskar jag julmust, mandariner, vörtbröd, köttbullarna och att få mina nära att bli glada. 

Men..4 dagar efter julafton så är de 3 månader sedan min kusin gick bort.. 

har aldrig firat julafton med honom, och vi umgicks inte så.

Men vi hade vårat band. Och han var den enda i släkten som var exakt som mig.

så lugn, öppen, känslofylld.. älskade att disskutera saker mitt i natten, om allt o ingenting. Gillade data spel..

hade väldigt bra musik smak.  han var en djup person, kan man säga så? 

Han kände sig som de svarta fåret, han passade inte in i jordelivet..

att leva var ingenting för honom.. han kände sig inte hemma här helt enkelt..

När jag fick reda på hur han tänkte så slog de slint i mitt huvud...

Jag har i hela mitt liv känt mig annorlunda, som att jag inte passat in någonstans riktigt..

Och när jag fick reda på att han tog livet av sig, o en av anledningarna var att livet inte var för honom, att han inte passade in..

Så var min första tanke.. "är det svaret på min livsfråga med?" 

"Kan det vara så att livet helt enkelt inte passar alla"

om 4 dagar är det 2 månader sedan som han gick bort, fattar inte hur tiden har kunnat gå ens..

Alla i hans närhet hamnade som i ett vakuum..

i början kändes det som att man hade en plastpåse runt huvudet vart man än gick, och man kunde känna hur luften tog slut, Men ingen reagerade.. alla människor bara fortsätter som vanligt o går förbi o tänker på sitt..

En dag när jag satt på bussen så blev jag nästan förbannad på alla människor i hela världen..

Hur alla bara kunde fortsätta som vanligt när den finaste människan precis försvunnit från jorden..

Jag fattar inte..

I början krigade jag verkligen på jobbet, och det var fruktansvärt jobbigt att hålla humöret uppe..

Men på något mirakulöst sett så har dagarna gått..

Jag har överlevt ångestattackerna, och klumpen i bröstet tynar bort..

Det är väldigt svårt att acceptera att han har försvunnit.

Ibland när jag hör låten som jag gjorde till honom, och ser en bild på honom,

Så bryter jag ihop.. Med samma känsla som när jag precis fick reda på det..

VARJE gång så blir jag lika chockad.. som att de är en nyhet varje gång, fast de inte är det.

För lite mer än en månad sen så var jag på hans begravning, och då tänkte jag att då kommer jag fatta att de är verkligt.. klart man gör de där!..

Begravningen var det absolut jobbigaste jag någonsin gått igenom.

Se föräldrarna o syskonen gå sönder..fy fan.. smärta smärta smärta... det gjorde verkligen ont..

försökte att inte visa mina känslor där, hur ledsen jag faktiskt var. det gick ju sådär.. sjöng på en av hans favorit låtar i huvudet och tänkte på nått annat...

Men sen..

När man skulle gå fram till kistan o säga "farväl".. Då brast det.

Tänkte bara han ligger där innuti..

O allt kom ut.. med ett konstigt jävla ljud/tjut.. aldrig varit så ledsen i hela mitt liv. 

MEN. Trots begravningen. så fattar jag det endå inte.

Hur kan han va borta!!!

Vad är det för fel på mig? 

Är det för att jag vägrar acceptera sättet han försvann på? 

Känner mig så vilsen när jag funderar på de här.

Det värsta av allt var endå i början när han gick bort och två av mina nära sa till mig..

" du är så bra med människor som har det tufft, du hade säkert kunnat hjälpa honom"

" Jag tror du hade kunnat rädda honom, om ni bara hade pratat"

Helt allvarligt. Jag sa ingenting då. Jag blev så paff. Men tänkte på så mycke saker inombords,

och jag orkade inte starta en onödig disskution där och då.. 

Försökte dom ge mig skuldkänslor? 

Eller vad var tanken med att säga en sån sak.. 

De gräver i mig.

Klart jag hade hjälpt honom om jag kunde.

om han hade gett mig ett tecken att han behövde hjälp.

Men vi hade inte pratat på ca 6 månader.. så de var lite svårt o veta känner jag.. :(

Nu är jag slut i både kropp o själ av allt tänkande..

Skriver kanske en fortsättning och lite mer tankar om livet efter döden som har varit en stor del på senaste. 

Men vi får se.

Hoppas ni alla som har förlorat någon, klarar er igenom dagen. och på något sätt slipper trycket i bröstet  

Fortsätt framåt, kärlek till er