Blev inget inlägg om livet efter döden. kanske blir nästa gång!

Har tänkt en hel del på kärlek på senaste.

Och har alltid funderat på, " hur i helsike vet man om de är riktig kärlek?"

Jag var tillsammans med en kille i nästan 5 år, och han var alltid HAN.

Den rätta, den enda, den jag såg föralltid tillsammans med.

och jag hade kunnat ge han hela min värld utan att tveka.

Men de fanns små saker som var störande. som i alla förhållanden såklart.

Man kan alltid jobba på något.

Vi kommunicerade inte sådär jätte bra om hur vi kände över saker o sånt.

Och jag blev irriterad jätte lätt över små saker och mådde verkligen inte bra.

Jag kände mig inte lycklig alls.

Så efter ett tag med dom funderingarna och kämpandet för att lösa det så gav jag upp.

Jag lämnade honom.

Fast jag älskade honom fortfarande högt över allt annat. Varför?

Jag gjorde de för att jag inte var lycklig. Och jag orkade inte må dåligt mer, och de enda var att lämna ansåg jag.

Så jag anser att jag gjorde rätt beslut, För jag följde mina känslor o gjorde de jag trodde var bäst för mig,

som man alltid ska göra.

Tiden efter att vi gjort slut var galen.. fullständigt idiotisk om man kan uttrycka sig så.

Jag drack... hela tiden, så fort jag fick chansen så drack jag..

Det var de enda jag såg fram emot. en grogg... eller en öl.

Tankarna kunde va.. om jag bara tar mig igenom den här dagen så är de snart nästa dag o då kan jag dricka!

Det är ganska sjukt tycker jag.

Jag har aldrig varit med om de förut, så kan inte säga om de vanligt heller.

Men de var inte vanligt för mig.

Varenda beslut jag tog efter att vi gjorde slut var för att glömma honom.

Lättaste sättet att inte tänka på honom var att vara påverkad av alkohol.

Så de var de racet jag körde på.

Försökte intala mig själv att "de är såhär de är, kan inte ångra de beslutet..

Jag var inte lycklig... Jag gick ju, då kan jag inte älska honom på riktigt.."

Men jo. mina känslor för honom svalnade ju inte en endaste sekunde under de halvåret vi inte var tillsammans..

Så jag anser att jag var idiotisk som inte förstod direkt, att allt jag gjorde var för att försöka glömma honom.

Sårade människor på vägen till och med. lät en person falla för mig. som inte jag föll för..

O sen sa jag.. jag älskar mitt ex..

Har aldrig i hela mitt liv velat såra en annan människa. Men där o då tänkte jag verkligen inte vad jag höll på med. 

O jag mådde så fruktansvärt dåligt mitt i allt de pga precis allt i mitt liv.

Så det har varit en ganska skruvad tid med mycket tankar och känslor.

Även jobbet var ostabilt i samma veva, och jag sa upp mig från det ena pga att det var för mycket.

Men nu börjat det stabiliseras.

jobbet känns bra, det blir ordning, och allt blir bättre.

Jag och han är tillsammans igen. 

Vi har pratat om precis ALLT.

Och båda är eniga om att kommunikation är det viktigaste i ett förhållande.

Och idag ser jag inte ens dom "problemen" som jag ansåg att vi hade då.

Som att jag bara behövde va borta från det för att inse vad som faktiskt betyder nått.

När jag är med honom så känns det som att varenda liten grej i världen kommer lösa sig. Allt kommer bli bra.

Hans röst gör mig lugn om mitt inre känner en panik.

Och även om han kan trampa på varenda nerv jag har så vill jag att det är just han som gör det.

han är en klippa.